In case of emergency

Jag har bloggat om det förut. I min förrförrförra blogg tror jag det var. När jag råkade bajsa på mig när jag var ute och sprang. Extremt pinsamt och egentligen inget man borde berätta vidare om man vill ha stoltheten  intakt. Jag som dessutom var så nära hemma föll brutalt på målsnöret, kan man säga. För där jag befann mig då jag genade för att ha närmsta vägen hem, där på cykelbanan genom radhusområdet, så fanns det väldigt få bajamajor. Faktiskt inte en enda. Inte ens minsta buske att huka bakom.

Jag var och är fortfarande tacksam över att jag inte stötte på en enda på vägen, varken människa eller hund (!). Likaså att trapphuset var tomt. Dessutom kommer jag aldrig någonsin att köpa springbyxor i annan färg än svart.

Eftersom jag numera vet att magen är inget man viftar bort när man är ute och springer så springer jag alltid med lite papper i fickan, men känner också att jag vill vara helt förvissad om att det finns möjligheter till konstpauser både längs Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet. Det kanske finns en områdeskarta man kan ta del av, med utmärkta toaletter? Konkurrera ut bajsmannen har jag liksom inga planer på att göra.

Bajsmannen.